Insektsätande / köttätande växter

Naturen är fantastisk!

Växter som lever i extremt näringsfattiga områden – ofta i sumpområden eller i vatten, har fått förmågan att ”äta” kött eller insekter och på så sätt få i sig näring. Intresset för insektsätande växter eller som de heter karnivora växter går i vågor. Nu är intresset stort och när växter bli populära ökar också antalet odlade arter och sorter.

Köttätande växter ska inte matas med köttbullar utan nöjer sig med en insekt då och då – insekter som de fångar själva. I vilt tillstånd växer de köttätande växterna i sura, näringsfattiga områden där de kompletterar växtmediets låga halt av mineralämnen med de näringsämnen som frigörs när en insekt löses upp i deras fällor. Därför behöver växterna inte någon gödning. De köttätande växterna är sumpväxter som helst ska hållas konstant fuktiga eftersom de inte tål att torka ut. Det är viktigt att du vattnar med regnvatten eller kokt vatten som svalnat eftersom växterna heller inte tål den höga kalkhalten i vanligt dricksvatten.

Sarracenia, flugtrumpet, kännetecknas av att dess blad växer ihop till ett röd- eller grönaktigt trumpetformat rör på vilket det sitter en vinge högst upp som fungerar som lock.Trots ”trumpeternas” oskyldiga utseende slipper inte en insekt ut igen med livet i behåll efter ett besök. På insidan är ”trumpeten” klädd med nedåtriktade hår som gör att insekten glider ner i vätskan på botten. Vätskan innehåller enzymer som löser upp insekten, varpå växten upptar mineralämnena. Sarracenia tål temperaturer ner till -10° C och därför trivs den alldeles utmärkt utomhus där den vissnar ner på vintern.Andra köttätande växter i handeln är venusflugfälla (Dionaea muscipula), sileshår (Drosera), kannranka (Nepenthes), tätört (Pinguicula), och bläddra (Utricularia).

Fångstfällor av olika slag

Några växter fångar bytet med hjälp av glandelhår, som avsöndrar ett slem i vilket djuren fastnar. När väl djuret sitter på bladet, sluter det sig om bytet.

Andra växter fångar småkryp på samma sätt men bladet förblir öppet.

Andra åter har blad försedda med blåsor, med ett litet lock över. Om en insekt fastnar på bladet, öppnas blåslocket inåt, insekten faller ner, kan inte komma ut. Så stängs blåsan igen, beredd att ta emot nästa byte.

Vissa växter avsöndrar ett lockande sekret, som ett slags honung, som lockar insekter att sätta sig på kanten. Djuret halkar, faller ner i bladstruten och blir kalasmat. Bladens spets är formad som en kanna med lock. Djuret lockas till kannan, locket öppnas, djuret faller ner och locket läggs på. Sätten att fånga insekter är alltså många och mycket intressanta att studera.

Några av våra vilda köttätare

Bläddror: Vi har i vårt land sex arter av bläddra, Urticularia spp. De lever på vatten, har inga rötter men finflikiga blad, försedda med blåsor. ”Munnen” är försedd med känsliga hår och stängd. När något rör vid håren, öppnar sig munnens lock och tack vare ett undertryck i blåsan, sugs bytet in.

Tätörter, Pinguicula spp: I rosettform sitter de gulgröna, klibbiga bladen och över dem kommer på hög, körtelhårig stängel den sötaste blåa blomma med sporre. Bladen har två slags körtlar, det ena avsöndrar det lockande sekretet, det andra enzymerna, som löser upp bytet.. Vi har i landet tre arter av tätört.

Sileshår, Drosera spp: Både bladens kanter och ovansida är fulla av purpurröda körtlar på så långa skaft att de ser ut som tentakler. De är ytterst känsliga och rörliga, känner av en liten bit av ett hårstrå. De känner också av om det som fastnar består av proteiner och i så fall böjer sig samtliga tentakler över bytet och äter fort upp dess mjukdelar.

Flugtrumpet, Dosera spp: är ingen ursprunglig svensk växt. Det är förmodligen en odlad, som planterats ut, finns nu i södra delarna av landet. Bladen är formade som strutar, sitter flera tillsammans. De är vackra med sina rosa-röda.gröna färger och har ett litet lock. Småkryp lockas till bladet, faller ner och kommer aldrig mer upp. De ensamma, nickande blommorna är fyra-fem cm stora och purpurröda.

Glupska och vilda men odlade i kruka

De köttätande växter vi köper i kruka i butik är odlade, inte plockade i naturen. Sortimentet är stort och de allra flesta är lättodlade i rumsmiljö.

Allra vanligast är förmodligen venusflugfälla, Dionaea muscipula, som ursprungligen kommer från östra USA, där den lever på kvävefattiga blötmarker. Bladen sitter i rosettform på skaft. De består av två halvor, kantade av styva hår som ögonlockshår. Bladytorna är täckta av mikroskopiskt små körtlar, som avsöndrar enzymer, som kan lösa upp de mjuka delarna på insekter, som fastnar på bladet. Om en insekt rör vid ett hår, känner växten detta, slår ihop bladhalvorna, som liknar käftar. Efter några dagar har bladet sugit i sig all näring och öppnar sig igen, för att ta emot nya insekter.

Det är spännande att se när bladet sluter sig. Stressa det inte! Peta inte på det med t ex en tandpetare för att se reaktionen. När bladet slutit sig cirka 10 gånger orkar det inte mer, det vissnar och dör. Däremot kan man gärna lägga en liten myra, en mygga eller ännu hellre ett spindeldjur på bladet och följa händelseförloppet. Det är mycket fascinerande, overkligt.

Flugtrumpeter, Sarracenia spp: växer framför allt på våta myrmarker i Nordamerika och Canada. Bladstrutarna kan vara korta, trinda och runda eller höga och smala, riktigt ståtliga. Flera av dem har ett litet lock. De kan vara gula, röda, rutiga, randiga eller fläckiga. De sitter i tät rosett, dekorativt som en ovanlig bukett.

Utseendet är olika men beteendet lika. Öppningen är mycket vacker, ser ut att vara broderad med silketråd, den blänker av en lockande vätska. Insekter söker dit och faller lätt ner i struten. Därifrån hindras den av styva nedåtrikta hår att ta sig upp. Ju mer djuret sprattlar desto mer av enzymer och bakterier, som löser upp djuret, som blir näring åt växten.

Kannranka, Nepenthes spp: Är en naturligt klättrande växt, som vi odlar i ampel. Naturligt växer den på Borneo och Madagascar, i Sydostasien och Australien.

Kannorna är egentligen omvandlade blad, de sitter i förlängningen. I naturen kan kannorna bli så stora, att de kan ”äta” möss, hos oss betydligt mindre. De är mycket vackra och varandra olika i skiftande former och färger. Kannans kant lockar med ett blankt, halt sekret, där insekten har svårt att sitta kvar, den faller ner i kannans botten. Där utsöndras enzymer, som löser upp mjukdelarna, äggviteämnena - starka saker som pepsiner, som vi har i magsäcken! Där finns också myrsyra som hindrar förruttnelse. Naturen är fantastisk – tänker på allt.

Tätört, Pinguicula spp: Har förhållandevis stora blad med inrullade kanter. Ovansidan har dels körtlar som avger det klibbiga slem, i vilket insekter fastnar dels körtlar, som löser upp djurets mjukdelar. Bladen sluter sig inte.Växten blommar villigt med söta blommor, som sitter ensamma på hög, tunn stängel.

Kapsileshår, Drosera capensis: kommer ursprungligen som namnet antyder från Kap i Syafrika. Bladen sitter i rosett, är långa och smala. De är helt övertäckta med långskaftade rödskiftande körtlar, som liknar tentakler. Om ett föremål fastnar på bladet rullar det fort in längsidan för att hålla fast det. Om det är en insekt känner bladet det och rullar hela bladet om djuret, avsöndrar enzymer i stor mängd och får i sig näringen fort. Hur kan växten avgöra, om det som fastnar är ärbart eller ej?

Sumpväxter i vår torra innemiljö

Alla de här insektsätande växterna skötes på ungefär samma sätt. Du ser till att hålla ”jorden” jämnt fuktig, den bör inte torka. Ett sätt att förenkla detta är att plantera växterna i lerkruka och placera dem på en bricka med grön oasis. Håll denna våt, så suger krukan åt sig fukt och växterna trivs. Fukta också luften, om den är torr.

Ställ växterna ljust men undvik direkt stark södersol. De trivs i rumstemperatur året om men även i svalt vinterrum ner mot 6-8°. Alla växterna har svaga rötter eller inga alls, men plantera ändå om dem varje vår. Använd vitmossa, aldrig vanlig blomjord.

Ingen näring i vattnet men lägg gärna ett litet djur på bladen, en myra, en fluga, ett spindeldjur. Stressa aldrig växterna till att sluta bladen kring tandpetare el dyl. Då vissnar de och dör i förtid. Lär barnen respekt för växten men låt dem följa detta fantastiska förlopp – ett av naturens under, när växter äter djur!

Lite historia och kuriosa

Det berättas, att ett par unga botanister funnit, att de här växterna hade ovanliga egenskaper och detta ville man diskutera med läraren, Carl von Linné. Han blev rasande, menade att de hädade Gud, när de påstod detta onaturliga, att växter år djur. Av respekt för den store läraren avslutades undersökningarna.

Inte förrän i mitten av 1800-talet togs de upp igen och en av föregånganra var då Charles Darwin. Linné visste däremot, att tätört användes vid tillredning av tätmjölk och lärde t o m ut recept på denna.

Du kan själv göra tätmjölk. Lägg några tätörtblad i botten på en skål och häll över (helst nymjölkad och spenvarm!) mjölk. Efter ett par dagar har mjölken ”tätnat”. Den är klar, när du fyller en sked med mjölk, vänder den upp och ner, mjölken faller av och lämnar skeden blank. Spara ett par matskedar och använd vid nästa sats mjölk. Ätes enligt tradition med krossat tunnbröd, lite socker och malen ingefära. Smaklig spis!